Portvinstå. Så kallades gikt förut. Detta då en överdriven alkoholkonsumtion kan leda till gikt. Idag vet man att det beror på att halten urinsyror är för hög i blodet och kristalliseras i leder. Detta leder till en inflammation i leden, en form av artrit. Något som är fruktansvärt smärtsamt.
De senaste veckorna är det just vad jag dragits med. Detta är andra gången jag haft det och det är vidrigt. Efter två kurer med höga doser kortison är nu inflammationen och gikten i princip borta och jag åter gå någorlunda normalt igen. Under tiden jag haft ont har jag dock belastat fötterna snett, vilket lett till att jag fått ont i andra delar av fötterna.
Med fortfarande värkande fötter blir det pinsamt uppenbart hur sårbar man blir när man inte kan röra sig ordentligt. Det krävs ingen raketforskare för att lista ut hur det blir ett problem om skiten skulle träffa fläkten. Faktum är att det är ett stort problem ändå.
Vad som kanske inte är lika uppenbart är hur man som människa påverkas av att under en lång tid ständigt vara smärtpåverkad. Mot gikt hjälper traditionella värktabletter i regel inte alls. Denna konstanta smärta gör något med ens psyke. Det absolut överordnade målet i ens liv blir att bli smärtfri. Samtidigt drar det ner hela allmäntillståndet. Humöret är i botten. Det finns inget tålamod över alls. Givetvis blir sömnbrist en ständig följeslagare, med allt vad det innebär.
Nu drabbas lyckligtvis långt ifrån alla av gikt, men inflammerade leder i olika former är inte ovanligt. Återigen slås jag över hur snabbt det går från att vara frisk och stark till att vara sjuk och svag. Hur bräcklig hälsan kan vara. Allt är lätt när man är frisk. Och frisk är man tills man inte längre är det. Det kan gå över en natt. Eller ännu snabbare.