Nu finns inte längre några ursäkter kvar. Så många år som jag envist och målmedvetet jobbat mot detta. En efter en har punkterna på listan bockats av. Den sista punkten bockades av förra veckan. Ursäkterna är nu slut.
Först nu slog det mig, med sin fulla kraft, att jag faktiskt bara är ett arbete ifrån att fullborda det jag strävat efter så länge, att få flytta upp till BOL Norr. Det var tre år sedan jag köpte stället, men drömmen är långt mycket äldre än så. Allt jag behöver göra nu är att hitta ett arbete i närheten av stugan. Det kan låta trivialt, vilket jag garanterar att det inte är.
Jag försöker för allt jag är värd att inte låta känslorna styra, men förlorar hela tiden den striden. Den skräckblandade förtjusningen bedövar min logiska hjärnhalva. Likt ett rådjur i strålkastarljuset står jag still, oförmögen att ta ett beslut. Klamrar mig kvar i nuet, rädd att släppa taget.
Återigen funderar jag över det obönhörliga tvång jag drivs av. Det jag egentligen aldrig lyckats beskriva med ord. Jag hör ju hur det låter. Som en religiös uppenbarelse eller något liknande. Kanske hade jag kunnat skylla på något sådant om jag vore en troende man. Vad det än är som sliter i mitt sinne att fullfölja detta, kan jag inte låta bli att undra varifrån det kommer.
Det pirrar i magen. Av spänning. Av oro. Ingenting varar för evigt. Allt förändras. Det går inte att stanna i nuet, framtiden kommer alltid ikapp. Ändå klamrar jag mig kvar här, i ett ögonblick då ingenting är gjort, ingenting är ogjort – allt är som vanligt. I tiden mellan två hjärtslag kan jag fortfarande både ha kakan och äta upp den.