Don’t look back, a new day is breakin
It’s been too long since I felt this way
I don’t mind where I get taken
The road is callin, today is the day
– Don’t look back, Boston
Transportsträcka. Det är precis vad 2018 känts som, en lång tråkig transportsträcka. Visst har massor hänt, både positivt och negativt. Sammantaget har nog ändå det positiva en liten överhand. Jag misstänker att detta kan te sig märkligt för den som följt bloggen under året, men jag skriver ju inte om precis allt som händer i mitt liv här.
2018 har varit ett år av att få saker ur världen. Många surdegar som hängt över mig har jag tagit tag i och fått ett avslut på. Samtidigt har detta fått som följd att jag på sätt och vis kunnat jobba lite mer långsiktigt med förberedelserna inför flytten upp till BOL Norr. Här handlar det både om praktiska ting som om teori.
Det kanske mest överordnat positiva som hänt i år är ändå att det äntligen verkar som min medicinering har hittat rätt och att min Ulcerös Kolit nu verkar hållas i schack. Förvisso har det “bara” gått 12 veckor, men det är tre gånger så länge som det vanligtvis håller i sig. Om detta får fortsätta har tarmarna en mycket god chans att läka ut, vilket på sikt gör att jag kommer vara oändligt bättre rustad för ett SHTF där medicin inte finns att tillgå.
Flytten ner till Mälardalen har inte heller varit odelat negativ. Jag trivs väldigt bra på mitt nya arbete och chansen att få återuppta gamla kontakter har varit mycket givande. Jag vet att ni läser, så ett extra stort tack till er. Vidare har också närheten till släkten bidragit till att jag kunnat ägna mer tid åt mina kära, vilket känns mycket bra.
Nu tänker jag inte bli långrandig utan önskar alla läsare ett Gott Nytt År och God Fortsättning!