Idag åkte jag upp till BOL Norr helt enligt plan. Sedan åkte jag hem, inte alls enligt plan. Ibland behöver man få sig en rejäl smäll rätt i egot för att få markkontakt. Men vi tar det från början, så ni kan skratta gott sen.
Givetvis är jag på ett teoretiskt plan fullt medveten om att det kan komma mycket snö i Sverige. Ju längre norr ut man kommer, ju mer snö riskerar det komma. Jag växte upp i Södermanland och under min uppväxt var det några vintrar som stod ut då det kom, vad vi sa, “mycket snö”. Det var också mycket snö, sett med Södermanländska ögon. Dock är det ingenting jämfört med hur det ser ut längre norr ut. Åter vill jag påpeka skillnaden mellan att veta/kunna och erfara.
Förra året var jag och min vapendragare upp till BOL Norr och det var i våra ögon mycket snö. Det hela finns dokumenterat. Då var det 40-50 cm djup snö. Jobbigt att forcera, men det går med lite vilja. Nyckeln ligger i att det går att ta höga kliv för att ta sig framåt då snön inte är djupare än vad du kan lyfta ett ben. Dubblar man snödjupet hamnar man i den situation jag befann mig i idag.
Det spelar ingen roll hur mycket vilja man har när naturen helt enkelt säger “nej du, gosse lille”. När jag kom upp var det redan snöoväder, men den lilla extra snön gjorde varken från eller till. När jag satte ner benet för att ta det första klivet mot stugan på den lilla kostigen försvann inte bara foten, vaden och knät utan även låret. Där stod jag som en pelikan med snö upp till midjan och si så där fyra miljoner tankar exploderade i huvudet. En av dom var “men jag har ju på mig mina nya snöskor”. Ty dessa hjälpte inte alls. I min enfald trodde jag att de skulle vara nog för att kompensera för den extra snön. Icke.
Efter ett 20-tal meter av ren vilja insåg jag vidden av min situation. Även om jag kom fram till stugan, vilket jag kanske skulle lyckats med om svampmoln vid horisonten stod för motivationen, hur mycket mer snö skulle det falla under helgen? Skulle jag ens kunna ta mig tillbaka till bilen? Så jag bestämde mig för att modigt kravla tillbaka till civilisationen med svansen mellan benen.
En vänlig själ påpekade, när jag väl kommit hem, att vem hade kunnat hjälpa mig om något hänt mig där ensam i stugan. Den logiken går inte att argumentera med och beslutet att åka hem igen kändes genast helt rätt. Att utsätta sig för risker är ju motsatsen till vad en prepper sysslar med.
Nu inväntar jag allas förslag på hur jag skulle haft större snöskor, skoter, skidor, liftar, pulkor, eldkastare, napalmbomber och vad det nu kan vara. 😉

Bilden gör inte snödjupet rättvisa, men jag hade annat att tänka på än att fota mig ute i snön.