Det går att skriva spaltkilometer om det så kallade coronaviruset. Vilket det också görs. Det flyger runt mycket spekulationer och rykten. Anledningen till att jag inte skrivit något om viruset är för att det är svårt att hitta pålitlig information. Den officiella statistiken som kommer ut från icke demokratiska länder tenderar att vara friserad rent historiskt sett och jag har ingen anledning till att tro att detta inte skulle vara fallet när det kommer till detta.
Istället tänkte jag ta ner problematiken till en personlig nivå. Något som det ofta talas om är riskgrupperna äldre och sjuka. Jag råkar befinna mig i just den ena av dessa två grupper, även om min son säkert skulle hävda att jag tillhör båda. Den medicin jag får mot Ulcerös Kolit är en immunförsvarshämmande infusion. Detta betyder rent krasst att jag mycket lättare blir smittad av allt och om jag blir smittad så tar det längre tid för kroppen att bekämpa sjukdomen.
För mig personligen representerar alltså coronaviruset ett reellt, livsfarligt hot. Än så länge finns det ingen smitta i Sverige, men med tanke på hur fort det kan gå när viruset väl får fäste (Iran, Italien, Sydkorea) så är detta en klen tröst.
Hur skulle jag då agera i händelse av spridning i Sverige? Just nu vet jag faktiskt inte. Min spontana tanke är givetvis att bugga ut till BOL Norr och försätta mig i isolation. Samtidigt beror det på hur ett utbrott skulle se ut, var i landet den största spridningen finns och hur det artar sig rent allmänt.
Det finns också en risk att inte kunna bugga ut om städer eller områden försätts i karantän, även om jag starkt tvivlar på att Sverige har resurserna att praktiskt genomföra något sådant i en större skala. Dessutom ställer jag mig starkt skeptiskt till att det rent politiskt skulle vara genomförbart.
Ut över att bugga ut finns ju alltid valet att bugga in. Men i min nuvarande situation är detta mer eller mindre ett inte ett alternativ. Här finns inte resurser att uthärda mer än ett par dagar. Om butikshyllorna i Milano är en indikation på hur det kan se ut i Sverige kommer många snabbt bli hungriga när alla panikhamstrar mat och förnödenheter.
En annan aspekt är arbete. De fem dagar man kan sjukskriva sig räcker inte långt. Kanske kan man få till några veckors semester, men i en förlängning räcker nog inte det heller. Det som återstår då är någon form av obetald frånvaro. Sett ur ett längre perspektiv skulle det vara en ren katastrof för min privatekonomi. Jag har helt enkelt inte buffert nog att hantera det.
Kontentan är att coronaviruset i mångt och mycket representerar det jag är sämst rustad att hantera. Min ekonomi begränsar mig, något som jag är väl medveten om och långsiktigt jobbar för att lösa ut, men just nu hjälper det föga.