Den överlägset vanligaste frågan jag ser när det gäller prepping är hur man som en hälft i en relation får med sig sin partner när det kommer till att bygga upp en krisberedskap. När jag själv får den frågan brukar jag oftast svara att jag inte vet, eftersom det beror på så många olika faktorer och att alla är individer.
Men jag har funderat rätt mycket kring denna frågeställning. Dels för att den är så vanligt förekommande och dels för att jag själv inte har ett riktigt bra svar. Så här kommer några punkter som jag personligen tror kan vara till nytta om du vill få med din partner i ditt preppande.
Logik
Var inte paranoid och börja yra om civilisationens förfall och jordens undergång. Ingen kommer ta dig på allvar. Risken är bara att du framstår som en komplett idiot. Börja med de enkla frågorna som hur ni skulle klara av ett lite längre strömavbrott. Kan ni laga mat utan el? Kan ni hålla er varma under vintern utan el? Använd logiska argument och realistiska problem som exempel till varför det är en god idé att ha en krisberedskap. Undvik kalla det “prepping” om du tror att det hjälper.
Små steg
Låt processen ta tid. Ligg inte på och tjata. Normala människor behöver tid att fundera i sin egen takt. Kanske tar det en vecka, kanske ett år. Än så länge är det ingen panik, skiten har inte träffat någon fläkt. När väl din partner kommit till insikten att en grundläggande beredskap är klokt är halva slaget vunnet och det kommer bli lättare framöver att utöka denna beredskap. Men gå inte från ingenting till atomsäker bunker.
Smyg inte
Stå för vad du tror är rätt. Du måste inte ha din andra hälfts godkännande för att börja själv. Var i stället öppen och berätta varför du köpt ett vattenfilter eller några extra konserver. Stå för dina beslut. I regel finns det inga logiska argument för att inte ha lite extra mat hemma eller något så enkelt som extra kontanter. Men var inte mästrande och börja inte gräla kring något så löjligt som en konserv ärtsoppa.
Ärlighet
Var ärlig mot din partner. Förklara att du är ärlig och varför. Trots allt handlar det om att ni båda ska ha de bästa förutsättningarna för att kunna klara en kris. Rimligtvis borde det då ligga i bådas intresse att skaffa förutsättningar för detta. Gissningsvis vill er partner se på er som ett team som jobbar tillsammans för att nå uppsatta mål och hantera de problem som kan tänkas uppstå på vägen.
Ungefär så tänker jag kring det. Som jag skrev inledningsvis så är vi alla individer, men rimligtvis (och förhoppningsvis) vet du bättre än jag hur din partner tänker och fungerar. Det enda jag vet är att människor inte är tankeläsare, så utan dialog kommer ingenting att hända. Förutsätt ingenting, var ödmjuk och rusa inte fram som en bulldozer. Gissningsvis har du själv satt dig in i ämnet betydligt mer än den du vill få med på tåget.
March 3, 2019 at 19:54
Det är bra tankar. En sak som jag tror spelar roll är att ha en grund att stå på och inte låta preppingen gå ut över ett scenario där det faktiskt inte händer något speciellt. Att vara fullt rustad för en apokalyps men vara en löneutbetalning från kronofogden imponerar inte på någon.
March 4, 2019 at 10:55
Har preppat hemma i stan i 15+ år (mat, förråd, bränsle mm) utan att blanda in frugan. Hon är/var ointresserad. Men glad över att det alltid fanns kaffe, oljor och konserver mm att hämta från lagret.
I över 20 år har jag haft en känsla av att Sverige är på väg åt fel håll och att det kan gå åt pipan längre fram. Dvs jag preppar inte i första hand för solstorm, vulkanutbrott eller traditionellt krig. Snarare är det inrikespolitiken som gör landet osäkrare och på sikt kan leda till välfärdssamhällets förfall. Och då krävs att man kan stå på egna ben.
Jag har hela tiden gjort tankelekar kring hur stor risken är för ett framtida sammanbrott, vilket börjar med oroligheter i städerna och vad som kan hända vid en framtida rejäl lågkonjunktur. Vad händer när skattemedlen inte räcker till för att försörja arbetslösa, sjuka, barn, pensionärer och bidragsberoende?
För runt 15 år sedan minns jag att jag trodde att risken för ett sammanbrott låg kring 5-10% under min livstid. Dvs i detta scenario skulle jag inte vilja bo i en storstad och vara beroende av ett heltidsarbete och fungerande infrastruktur. Då beslutade jag mig för att vi verkligen borde skaffa ett ställe på landet, vilket vi kunde göra i ordning och se som ett andra hem om det behövdes.
Både min fru och jag är intresserade av naturen, odling osv. Det var därför inte så svårt att övertala henne om att skaffa ett ställe utanför staden. Jag använde inte några prepper-argument, eftersom de inte skulle bita eller var särskilt aktuella (i min världsuppfattning) för 15 år sedan.
Vi köpte ett ställe och (främst jag) har upprustat (renoverat, återvunnit mark från skog och sly) det sedan dess. Min fru har kommit att älska stället.
Idag, 15 år senare, bedömer jag risken för någon slags inbördeskrig eller åtminstone mycket farligt leverne i storstäderna till över 50% under min återstående livstid. Min fru ser också hur Sverige blivit allt farligare och otryggare. Inom bara några år är min frus sommarstuga och min BOL redo för att bebos efter teotwawki.
Utan att “ha fått med min partner att börja preppa”, så har hon varit med hela vägen utan att se det som prepping. Hon har bra förråd att ta förnödenheter ur i vardagen, hon har fått ett lantställe nära svampskogen bortom stadens hank och stör. Det är nog så man får göra.
Så om partnern inte har “prepper-genen” så gör preppingen till en del av vardagen. Bygg ett förråd som partnern ser som sitt skafferi. Bygg en BOL som partnern ser som sin sommarstuga. Naturligtvis inte hemlighet, man kan visst prata ibland om sina farhågor och drivkrafter, men har man inte prepper-genen så kommer man inte att förstå ändå.
Om man tittar på traditionellt manligt och traditionellt kvinnligt, så tror jag att förrådsdelen av mat och förnödenheter är något som de flesta kvinnor uppskattar. Det är bara att titta på det amerikanska programmet “Extreme couponing” där det främst är kvinnor som bygger förråd. Så den delen av preppingen är det nog inga problem med för de flesta.
Traditionellt manligt är ju försvaret av familjen och att riskminimera – en BOL, flyktvägar och annat tänkande har nog fler traditionella män än kvinnor i åtanke. Då får man “göra om” BOL till en sommarstuga och flyktvägar och annat får man fundera på själv. (Naturligtvis behöver jag inte påpeka att det finns kvinnor som är “traditionellt manliga” och män som är som flickor (“tösapågar” som komikern Johan Glans kallar dom).
March 4, 2019 at 16:04
Intressanta synpunkter och tankar. Tack för att du delade med dig!