Vi har alla varit där. Kanske som nybliven förälder, under den militära grundutbildningen, inför en extra tung tentamen, efter veckor av för mycket övertid och för lite sömn eller på grund av sjukdom. Den obeskrivliga utmattningen, när man är beredd att kompromissa med precis vad som helst bara man får sova och vila. Känslan av att ha nått slutet för vad man klarar av. Ingen tanke fastnar, utom den om vila. Ögonlockens obeskrivliga tyngd. Yrseln. Illamåendet. När utmattningen tar vid slutar all form av logik. Hjärnan kortsluter. Objektivt har de flesta av oss också observerat människor som varit där, utan att själva nödvändigtvis varit utmattade. Det är lite som att bevittna någon som är rejält full.
Hur många av er har lyckats stanna upp i ett sådant tillstånd och fundera över situationen? Jag har själv varit där oftare än jag kanske egentligen vill erkänna. Några av tillfällena var jag, utan överdramatisera, enligt läkarna ett par dagar från döden. Givetvis hade dessa tillfällen med min sjukdom att göra, men andra gånger har det bara varit ren utmattning. Oavsett orsak till den där utmattningen har jag en nästan reflexmässig tendens till att tänka “tur att detta är under normala förhållanden”. Oftast har jag kunnat hitta en lugn plats och tid till vila och återhämtning – vilket är just det kroppen skriker efter. Men om omständigheterna var annorlunda…?
I denna dimma av ren skär utmattning slutar logik och konsekvensanalys att fungera. Det finns så många fler riskfaktorer att ta hänsyn till bara för att få vardagen att fungera vid ett SHTF. Bara något så enkelt som att öppna en konservburk utan att skära sig, att säkert lägga i mer ved i vedspisen/kaminen eller lyfta av en kastrull med kokande vatten från spisen. Allt detta kan få katastrofala följder om något går fel. Och fel kommer det förr eller senare gå om man utmanar ödet tillräckligt många gånger.
Som vanligt är jag en stark förespråkare för att pröva saker medan det kan göras under kontrollerade former. Ett sätt kan vara att “dygna”, det vill säga att hoppa över en natts sömn. Vanligtvis brukar timmarna mellan 03:00 och 05:00 vara de värsta. När man är som tröttast föreslår jag att prova söka upp lite algebra-uppgifter på nätet att lösa. När man misslyckats med detta är det läge att ta upp något praktiskt. Varför inte lära sig sticka (om man inte redan kan)? Eller något annat som är av praktisk natur. Lägg märke till hur den kognitiva förmågan och även finmotoriken fungerar – eller inte fungerar. Lägg också på minnet hur ni resonerar med er själva, vad för tankar som dyker upp. Gissningsvis lär det dyka upp tankar som “detta test är idiotiskt och jag hatar Urvaken”.
Någonstans kommer ni komma in i en andra andning, där saker och ting känns mer normalt igen. Trots det misstänker jag att ni kommer göra det ni normalt gör saktare. Kanske en begynnande huvudvärk, avdomnade fingertoppar, lättfrusna, illamående, lättirriterade, apatiska. Alla reagerar vi olika men också annorlunda från gång till annan. Vill man utmana sig än mer kan man ge sig på att göra något fysiskt ansträngande, men det är inget jag rekommenderar på grund av skaderisken.
Allt detta riskerar bli vardag om skiten verkligen träffar fläkten. Det är så fruktansvärt lätt att överskatta sin egen förmåga när man är frisk, varm, utvilad och mätt. Därför är det extra nyttigt att utmana sig själv och försätta sig i obekväma situationer. Själv försöker jag göra det så ofta jag kan, så länge det är säkert. Det är det enda sättet jag har för att ta reda på hur jag själv fungerar i en annan situation än ett normalläge. Självinsikt kostar inget, väger inget och kan ge dig helt nya insikter om dig själv som inte bara är av nytta och glädje när apokalypsens fyra ryttare visar sig.