Ni får ursäkta mig att det blir mycket negativa, nedslående och dystra inlägg. Vill ni ha bilder på bästaste, vackraste grillkvällen med vänner, bubbel och idel leenden så har ni nog ändå hamnat fel. Jag är medveten om att det blir mycket “me, myself and I”, det kan inte hjälpas för jag är inne i en sådan period. Inte en egocentrisk period, men en introvert och rannsakande sådan. Samtidigt håller kroppen på att båkar med inflammationen i tarmarna, som sprider sig till leder och gud vet vad. Jag är alltså inte i topp trim – på något plan.
Som jag skrev på midsommardagen så känner jag mig trött och energilös. Antagligen beror en stor del av detta på min jävla sjukdom som just nu står mig upp i halsen. Denna dränering på energi ger så klart utslag på allt annat. Kanske skulle jag inte ens arbeta utan istället vara sjukskriven och bli frisk. Bara att klara av jobbet tar musten ur mig, att sedan orka med markservice  och förbereda inför flytten går på ren vilja och en energireserv som egentligen inte finns. Jag skriver inte detta för att söka sympati eller ömkan utan som ett krasst konstaterande över hur min situation är just nu.
Detta leder helt logiskt till min önskan att kunna flytta upp till BOL Norr och bli någorlunda självförsörjande. Hur ska det gå till om jag har perioder som denna? När jag knappt orkar med mig själv, hur ska jag då orka med odlingar, djur, skog och ved, vatten och allt annat? Detta handlar alltså inte på något sätt om någon lathet, om någon nu tror det, utan om en sjukdom som bokstavligt talat vrider skiten ur mig och lämnar kvar ett tomt skal.
Kanske kommer det att gå bra, trots allt. Om jag inte behöver förvärvsarbeta lika mycket kanske den energi som finns kvar räcker till för att sköta sysslorna på gården. Men tvivlet finns där hela tiden. Det kan också röra sig om bristande självförtroende. Men vetskapen om dessa dalar bidrar inte direkt till att stärka tilliten till mig själv. I samma tankevärld finns också den där tjurskalliga envisheten ständigt närvarande. Den där rösten som ovillkorligen piskar mig framåt. Steg efter steg i en riktning jag inte längre vet är rätt. Den pragmatiska delen i min trötta hjärna gör tafatta försök att medla; vänta och se, det kanske ser annorlunda ut om något år eller två. Visst finns det klokhet i det. Men alla argument jag kan frammana går lika lätt att sticka hål på med lika relevanta motargument.
För varje vecka som går får jag allt svårare att svara på frågan om varför jag ska flytta upp till BOL Norr. Vad är det jag egentligen vill bevisa – och för vem? Ju mer jag tänker igenom det hela, ju mer hopplöst ter sig det hela. Kan det vara så illa att jag blivit så beroende av civilisationen att jag helt enkelt inte kan överleva utan den? Det var ju det jag från början ville motbevisa, att det faktiskt går att klara sig själv till stor del. Men väggen av snö i vintras fick mig på allvar att tvivla. Nu är det mer komplicerat än snö, men det fungerar som en bra metafor för naturens obarmhärtiga kraft.
Frågan jag nästan alltid landar i är om jag ska tänka om. Målet kanske är fel. Det kan ju vara så enkelt att min vision av vad jag vill uppnå är helt orimlig och i stället borde sänka ambitionsnivån till en rimligare nivå. Det skulle ju vara bra nog att vara 50% självförsörjande eller 25% – eller något annat godtyckligt tal. Det enda jag vet är att jag obönhörligen dras till min lilla stuga i skogen. Var denna dragningskraft kommer från vet jag nog egentligen inte. Men när jag är där känner jag mig (oftast) hel och tillfreds på ett sätt jag inte gjort någon annanstans. Helt klart är att jag inte är klar ens med de mest övergripande delarna till en rimlig plan. Det är inte bara att göra, som många verkar tro. Eller jo, visst går det att bara springa blind in i det, men då är risken enormt stor att det hela slutar i ett misslyckande som skulle kunnat undvikas.
En annan förklaring kan ligga i att den lilla kraft och energi jag har kvar just nu går åt till att förbereda flytten söderut, att göra ett snyggt avslut på mitt nuvarande jobb och förbereda inför nästa. Här i ligger en massa andra sidospår som hela tiden naggar och skaver mitt medvetande. Ett av dessa är av ekonomisk karaktär. Vetskapen att jag under nästkommande år inte kommer kunna lägga särskilt mycket pengar på att få klart BOL Norr känns mycket frustrerande. Samtidigt som jag är fullt medveten av att mitt liv styrs av absoluta nödvändigheter och omständigheter som jag rimligen inte kan styra över, puttrar frustrationen och vanmakten konstant i mitt undermedvetna.
Det spelar ibland ingen större roll hur väl förberedd man är, när personliga små kriser exploderar runt en själv. Precis som vid ett stort SHTF så kan man inte styra vad som sker, bara försöka minimera de negativa konsekvenserna av effekterna. I mitt specifika fall, just här och nu, är faktiskt BOL Norr en belastning mer än en tillgång. Mentalt och ekonomiskt fungerar det som ett slukhål. Tänk på det som det där projektet du drog igång men aldrig blivit klar med.
Utmattning skapar hjärnspöken. Viljan och önskan att bara få tillbaka orken spelar spratt med logiken. En sådan logisk kullerbytta som poppat upp i huvudet har varit att sälja hela skiten och lägga ner allt vad prepping och självförsörjande heter. Givetvis är detta inte bara en dålig lösning utan helt kontraproduktivt, men ändå har tanken fladdrat förbi ett antal gånger. Helt plötsligt förstår jag hur människor överlag kan ta till synes vansinniga beslut i pressade situationer. Reptilhjärnan jobbar övertid för att hitta en väg, vilken väg som helst till vilket pris som helst, ut ur en ohållbar situation. Något att fundera på om ett allvarligt SHTF skulle inträffa.
Men nej, jag kommer givetvis inte att överge BOL Norr. Inte heller kommer jag att sluta vara prepper. Och ännu brinner önskan om ett annat, enklare och friare liv i mitt medvetande. För att nå sina mål måste man också kunna vara ärlig mot sig själv, även när det är jobbigt. Hade jag valt att bara skriva om framgångar och aldrig ta upp motgångar och tvivel, hade jag bidragit till att upprätthålla en illusion om det perfekta, det enkla, det romantiska, det falska. Som sagt, vill du ha en sådan världsbild saknas inte material att insupa.