Tankeprocesser är komplicerad ting. Alla har vi våra egna sätt att se på och resonera kring saker och ting. Tittar jag på mig själv inser jag att när jag försöker beskriva något lätt missar vissa detaljer då jag tar viss information för given, vilket den så klart inte är för någon som inte har samma kännedom som jag själv.
Här följer ett litet experiment. Jag tänker ganska ocensurerat skriva ner hur jag tänker kring vad som behövs göras för att förbereda BOL Norr för att klara av en “solstorm” (CME) likt det år 1859 (Carrington Event). Konsekvensen av en sådan händelse skulle kunna bli att elnätet helt slås ut under flera månader, kanske ännu längre. Utgångspunkten kommer att vara skydd/värme, vatten, mat och kommunikation.
Skydd och värme
Storstugan är idag vatten- och vindtät. Den har tre värmekällor; vedspisen, täljstenskaminen och en fotogenvärmare. Dock består fönstren av englasfönster. På vintern vet jag att fönstren läcker värme, men att det aldrig blir kallt inne så länge det finns ved eller fotogen. Inga av dessa värmekällor kräver elektricitet för att fungera. Förutom värmekällorna finns även sovsäckar, filtar och varma kläder.
Belysning finns i form av fotogenlampor och lyktor, stearinljus och värmeljus. Dessutom finns ficklampor, pannlampor och batteridrivna ljuslyktor. Batterier finns det gott om och skulle de ta slut har jag några ficklampor som går att ladda via dynamo (vev) och/eller inbyggda solceller. Om några av dessa elektriska ficklampor överlever en kraftig solstorm är osäkert och inget jag tänker ta för givet.
Vad gäller skydd och värme känner jag mig ganska trygg. Det enda orosmolnet är färdigtorkad ved. Idag saknas ett större lager. Däremot finns det en hel skog att tillgå, men ved blir inte brännbar över en natt. På sikt vore det önskvärt att sätta dit innerfönster för att minska värmeförlusten och på så sätt minska bränsleåtgången.
Tilläggas bör att storstugan inte är stor, namnet till trots. 57 kvm, om jag minns rätt. Jo, det är relativt, men beroende på hur många som kommer dit kan det ändå bli trångt. Detta kan dock eventuellt lösas med hjälp av sovstugan. Nackdelen där är att den inte har någon värmekälla. På sikt kan det ju vara klokt att göra något åt det.
Vatten
Den egna brunnen gör att tillgången på vatten inte är avhängd på fungerande elektricitet. Däremot fryser brunnen vid sträng kyla (några minusgrader klarar den dock). Därför har jag kvar alla 25-litersdunkar som fungerar som buffert. I värsta fall går det ju också att smälta snö och is.
Dricksvatten är jag inte så orolig över. Däremot kan jag tycka att hygien utgör en större utmaning. Det finns inget bra sätt att hålla sig ren annat än att tvätta av sig ur en balja. Dusch är bara att glömma utan elektricitet. På sommaren kan man ju gå till någon av de närbelägna sjöarna och tvätta sig. Vintertid blir det lite värre. Kanske skulle en badtunna eller liknande vara en lösning? Uppenbarligen finns det lite att fundera vidare kring här.
Mat
Trots att jag har mat för över ett år för en person i torrvaror och konserver kommer detta inte att räcka. Anledningen är så klart att jag inte ensam kommer att befinna mig på plats och således räcker maten 52 veckor delat med antalet magar att fylla. Är vi fem personer som behöver mat blir det med andra ord cirka 10 veckor. Så en förnybar proteinkälla skulle ju inte skada. Höns, köttkaniner, får? Givetvis måste det till odlingar också.
Men jag kan inte göra något åt detta förrän jag väl är på plats permanent. Tills dess får jakträtten på marken fungera som extra proteinkälla.
I dagsläget finns det alltså inte mycket annat att göra än att fortsätta på inslagen väg. Bunkra och rotera. Kanske flytta fokus något mer mot torrvaror. Drömmen vore ju fortfarande att kunna köpa ett par års frystorkad mat. Men i verkligheten blir det nog mer Bullens och Soldatens än Mountain House.
Matlagningen sker på vedspisen. På sommaren kommer det att bli väldigt varmt inne. Alternativt kan man laga maten över öppen eld utomhus. Ett tredje alternativ skulle vara att skaffa en gasolspis av husvagnsmodell. Används en gasolspis sparsamt och enbart under sommaren räcker gasolen i en tub väldigt länge.
Kommunikation
Här kan jag ganska fort utesluta all form av elektronisk kommunikation, även radio. Det enda sättet att få reda på något alls blir via mänskliga kontakter. Och det är glest mellan gårdarna. Även om bilar överlever själva solstormen så kommer de inte att gå att tanka då elnätet ligger nere. Kanske en cykel vore en bra investering att ställa där uppe? Givetvis får jag inte glömma reservdelar och en handdriven pump. Närmsta större stad ligger flera mil bort, men med cykel är det inget större problem. Frågan är då om man verkligen vill bege sig till en stad över huvud taget? Skulle det vara på vintern är det bara att glömma att använda cykel. Man kan fundera på om det ens är möjligt att ta sig några längre sträckor till fots om plogbilarna står stilla.
Något som slog mig är hur van jag är med mobiltelefonen. Om jag t.ex skulle ge mig iväg på cykel för att försöka få lite mer information, så finns det ju inget sätt att meddela sig med varandra om något skulle hända. Ändå är jag ju uppvuxen på de premisserna och jag klarade mig uppenbarligen. Man får helt enkelt lära sig av med möjligheten att veta allt om alla hela tiden.
Slutsatser
Så länge jag kan ta mig upp till BOL Norr (vilket inte alls är en garanti) så är jag relativt bra rustad. Även om vissa saker är bristfälliga och några är nice-to-have så ser jag ingen ko på isen. Betyder det att jag är nöjd? Nej, aldrig. Framförallt känner jag mest osäkerhet om det skulle hända något under vinterhalvåret.
Detta var alltså ett, av väldigt många, tankespår. Betyder detta att allt ovan är Den Enda Planen? Givetvis inte. Förutsättningar förändras. Åtgärder vidtas. Nya idéer föder andra lösningar. Man blir aldrig helt färdig. Man lär sig alltid något nytt.