Sedan jag sist åkte upp till BOL Norr så har livet varit allt annat än roligt. Tydligen har det även märkts av även om jag försökt att inte vara allt för bitter utåt. Dels så rasade magen (tarmarna om man ska vara petig) åter igen i början av januari, dels så har jag bokstavligt talat levt på 200 kronor under januari. Att kastas från hopp och uppgivenhet vad gäller magen är faktiskt jobbigare än man kan tro och efter mer än två år så börjar även min positiva hållning tyna bort.
Den usla ekonomiska situationen har jag ingen anledning att redovisa officiellt, men konsekvensen har varit att jag levt av förråden i snart en månad. Så detta har varit ett ypperligt tillfälle att faktiskt testa, ofrivilligt och nödvändigt måste medges, hur jag mår och hur det är att äta nödmat en längre tid. I ärlighetens namn har jag inte bara ätit konserver, jag har även tömt det lilla som fanns kvar i frysen och kylen. Så vad jag kan likna det vid är en situation där mat tar slut i butikerna av någon anledning, men allt annat fungerar som vanligt.
Vad har jag då lärt mig hittills? Det mest uppenbara är att jag fungerar rätt bra på väldigt mycket mindre mat än jag är van vid. Nu har jag inte någon exakt siffra på hur mycket eller lite kalorier jag ätit varje dag, men i regel har jag ätit ett enda mål mat per dag. Frukosten hoppar jag oftast över i vanliga fall ändå, det enda jag brukar ta på morgonen är en eller två koppar kaffe.

wp-1484990585989.jpg

Ärtsoppa – mer mättande än man kan tro


En annan lärdom är hur mättande lite kalorier kan vara. En burk Soldatens ärtsoppa är på 570 gram och ger 456 kcal. Ändå har jag svårt att äta en hel burk själv. Detta beror inte på att jag tycker illa om ärtsoppa (tvärt om), utan för att jag blir proppmätt. De dagar jag ätit ärtsoppa har jag inte “behövt” äta mer, om man bara ska utgå från mättnadskänsla. Vilket i sig kanske är bra då det gör att förråden kanske räcker längre och jag slipper vara hungrig.
Nästa lärdom. Det finns en annan sida av detta. Något som säkert många skulle se som något positivt, så även jag under normala omständigheter. Under denna tid har jag gått ner 4 kilo. Detta är inte någon vätskeförlust som när jag börjar med LCHF, utan detta är ren fettförbränning. Vad är det då för fel med att gå ner i vikt? Det är inget fel, om man har reserver att ta av som jag har. Vad som är mer skrämmande är om man tänker på det utifrån ett lite längre perspektiv. Om vi leker med tanken att jag nu tappar 1 kg varje vecka i en situation där jag trots allt äter som jag förmodar jag skulle under ett SHTF, då har jag “bara” lika många veckors fettreserver att kompensera för ett minskat kaloriintag som jag har kilon övervikt.
Som jag så ofta frågar mig, så undrar jag även nu, “vad händer sedan då”? Jag vet att jag har mat för minst ett halvår (om jag även ska föda min son, vilket jag så klart planerar). Sex månader är cirka 26 veckor, vilket ger 26 kg övervikt. Om jag har det är ytterst tveksamt. Men det finns ytterligare parametrar i denna ekvation som kommer att ställa till det. Vid ett SHTF-scenario kommer jag inte ha lyxen att ta det lugnt som nu. Det kommer krävas mycket fysiskt arbete. Hur mycket det betyder i ökat kaloribehov vet jag inte, eftersom jag inte provat det.
Den sista lärdomen är det gamla ordspråket “hunger är den bästa kryddan”. En burk gulaschsoppa må smaka just ingenting jämfört mot en hemlagad, men efter några dagar med lite mat och en kurrande mage kommer det smaka betydligt mycket mer, och godare, än du någonsin kunnat tro.