Den 11 september 2001. Vi vet alla vad som hände. TV-bilderna tog aldrig slut. Chocken, rädslan, förvirringen. Sedan ilskan och sorgen. Själv minns jag fortfarande denna dag tydligt; vad jag gjorde, hur jag reagerade, vad jag kände. Precis som 28 februari 1986, när Olof Palme blev mördad, eller 17 januari 1991 och Operation Desert Storm, eller 9 november 1989 och Berlinmurens fall. Datum och årtal med omvälvande händelser som etsat sig fast i mitt minne. Världen förändrades, och jag såg det ske. Sommaren 2016 vågar jag påstå kommer gå till historien, fast sommaren ännu inte är över.
Detta är sommaren då radikala islamister satte skräck i Europa. Detta är sommaren när Storbritannien röstade för att lämna EU. Detta är sommaren då en amerikansk presidentkandidat sår tvivel kring NATO och den transatlantiska länken, och uppmanar Ryssland till cyberangrepp riktat mot sin motkandidat.
Detta är sommaren då Sverige yrvaket undrar varför bilar brinner, folk blir mördade nästan varje dag, räddningstjänsten möts av stenregn och kvinnor/tjejer/flickor blir gruppvåldtagna och antastade. Detta är sommaren då polisenledningen vill lösa problemen med fika och armband, samtidigt som det saknas tusentals poliser. Detta är sommaren då politikerna åter visade sig totalt handlingsförlamade och ryggradslösa, föredragande sin egen semester före sitt ansvar och förtroende. Detta är sommaren då media ena sekunden förmedlar desinformation, för att nästa dag varna för att Sverige är utsatt för just desinformation och informationskrigföring.
Detta är sommaren då bostadsbristen är katastrofalt hög. Detta är sommaren fattigpensionär åter blir ett begrepp. Detta är sommaren då jägare och sportskyttar anses vara det stora problemet istället för illegala vapen och dess brukare. Detta är sommaren då tjänstemän visar sig ha mer makt än politiker. Detta är sommaren när präster blir halshuggna. Detta är sommaren då sjukvården, åter igen, går på knäna på grund av personalbrist. Detta är sommaren då Europa brinner.
Detta är sommaren då allt verkar gå käpprätt åt helvete.
Och sommaren är inte slut.
Men julgranen brinner inte. Sverige är tryggare än någonsin. Alla som fått det sämre, räck upp en hand.
Min sinnesstämning är lika bitter som morgonkaffet som blivit kallt. Jag ser hur vissa tappra kämpar; räddningstjänsten, poliser, vårdpersonal, socialsekreterare, lokalpolitiker, militärer, tjänstemän. Alla gör vad de kan för att täppa till sprickorna. Hos några tappra få finns fortfarande hoppet, tron och viljan att förändra, att göra skillnad. Dessa människor är mina hjältar. De har ännu inte gett upp.
Det krävs ett mirakel av nästan bibliska proportioner för att vända utvecklingen. Det krävs samling och enighet, beslutsamhet och långsiktighet. Det kommer att krävas uppoffringar och vilja. Historiskt har Svenska politiker kunnat lägga partipolitiken åt sidan och enas vid stora utmaningar. Klarar dagens politiker av att axla och lösa uppgiften?