Efter den första koppen kaffe var slut denna gråa och mulna torsdagsmorgon kom en insikt som en blixt från klarblå himmel. Äntligen förstår jag, och förlikar jag mig med, den egentliga anledningen varför jag preppar. Det låter bombastiskt och stort, och det är det också – för mig. Insikter kan vara både upplyftande och deprimerande på samma gång. I detta fallet stämmer det på pricken.
Med en kronisk tarmsjukdom och en tendens att få gikt är min fysiska situation långt ifrån optimal. Det krävs medicin att hålla mina åkommor i schack, även om jag säkert kan överleva utan, så kommer ett sådant liv att vara mycket begränsat. Allt det spelar dock ingen roll.
Om SHTF är det primära inte för mig att överleva. Allt jag behöver göra är att hänga kvar så länge att jag kan lära min son att klara sig. Det är allt som egentligen betyder något. Så länge jag kan ge honom de förutsättningar som krävs i form av kunskap, praktisk erfarenhet och prylar så är mitt eget liv sekundärt. Nu förutsätter jag att alla föräldrar tänker på liknande sätt och att mina tankar inte är unika.
Men det som idag hände var att jag förlikat mig med tanken på att jag kanske inte kommer att överleva ett SHTF. Självklart kommer jag göra allt jag kan för att klara mig, men eftersom jag lever i en verklighet där jag trots allt har vissa tillkortakommanden i form av sjukdom, måste jag kunna se sanningen i vitögat och acceptera det faktum att det finns en risk att jag, på grund av detta, inte kommer att klara mig så bra som jag först inbillat mig.
Ändå känns det bra. Jag vet att det jag har i förråden kommer att fungera som ett startkapital för min son. Han kommer att ha så bra förutsättningar som möjligt att klara sig. Och när allt kommer omkring, är det det enda som betyder något. Det kan låta krasst och nästan deprimerande, men som jag ser det är det min enda uppgift här på jorden att föra fram nästa generation. Allt annat är sekundärt.
Att sätta sitt hopp på en finnig tonåring, som inte direkt visat något intresse för något annat än dataspel, kan verka döfött. Men jag har sett en vilja och en glöd i ögonen på honom som ger mig hopp. Förvisso infinner den sig väldigt sällan, men jag måste tro att även dagens dekadenta ungdom kan resa sig upp och växa med uppgiften om det skulle behövas. Utan den tron och det hoppet skulle det vara meningslöst att ens försöka.
Jag hoppas detta blir begripligt och inte bara svammel.